Sjukhemmet

Året var 1967 och landstinget Kronoberg satsade stort på nybyggnation av hem för långtidssjuka bl.a. fick Alvesta, Hovmantorp, Lessebo och Åseda nya sjukhem.

Toppmodernt sjukhem för 26 patienter i Åseda som tar gestalt i den sk. Ekbacken, öster om Åseda kyrka och strax intill skolan, i anslutning till ålderdomshemmet. Byggnaden utgöres av en större tillbyggnad i ett plan och i samma stil som ålderdomshemmet.

Invigningstalet gjorde kronobergs läns landstings sjukhusintendent Rune Boäng. Han poängterade att samarbetet med Åseda köping varit mycket gott då det gällt att med förenade krafter ordna detta för bygden högaktuella sjukhem. Ledningen för Åseda köping var Tore Persson. Han var mycket glad över att detta nya sjukhem kommit till stånd och han uttalade också tillfredsställelse över att detta nya hem kommer att innebära avlastning för ålderdomshemmet, som sedan länge varit överbelagt. Han upplyste också om att beslut hade fattats om tillbyggnad av ålderdomshemmet.

Ett 20-tal befattningshavare anställdes vid det nya sjukhemmet f.o.m. 20/3-67. Vaktmästeriet köptes av kommunen. Tjänsterna var uppdelade på hel- och deltider, med tjänstgöring var annan helg och treskift 07.30-16.00, 15.45-22.00, 21.45-07.45.

Den 11/4 1967 kom första patienten. Det var Åsedabor som fick komma hem och vårdas på hemorten, många fanns i Lenhovda, på lasarettet, respektive Lugnet i Växjö. Upptagningsområdet var stort. Det kom patienter från Rottne, Braås, Alstermo, Grönskåra och Lammhult.

Rytmen på sjukhemmet kom att röra sig kring måltiderna. Dagen började med kaffe på sängen 06.45, frukost 09.15, middag 13.00, kvällsmat 17.00 och kvällskaffe mellan 18-19. Patienterna var ofta i säng tills nattpasset började.

Rummen var fördelade på 10 enkelrum, 4 dubbelrum och 2 fyrabäddsrum, alla rummen var försedda med toalett, dessutom fanns patient matsalen och TV-rum. Personalutrymmena var små. För övrigt var det ljusa fina biutrymmen.

Det var läkarrond 2 ggr/vecka. Patient diagnoserna var strok, cancer, cirkulations rubbningar. Dementa patienter flyttade ofta till SSS i Växjö. Avgiften för vården var densamma som på lasarettet, en blygsam summa, i detta ingick vård, läkemedel, mat, husrum, hjälpmedel och kläder. För dem som så önskade fick patienterna ha egna kläder, men då fick anhöriga tvätta dessa.

Var fjortonde dag kom besök från kyrkan, det alternerades mellan Svenska kyrkan, Missionskyrkan och Baptistkyrkan. Under året var det underhållning av olika slag, ofta knutna till olika högtider.

I någon tidning stod ett citat " Vi stortrivs här var det allmänna omdömet från patienterna, allting är så fint och sköterskorna är så snälla".

I augusti samma år anställdes en arbetsterapeut, till stor glädje för patienterna och till hjälp för personalen. Något senare fick vi 2 gångassistenter som var till stor hjälp. Dessa utförde bättre sjukgymnastik och gångträning.

Sjukhemmet var en trevlig arbetsplats och hade ett gott omdöme från anhöriga och inte minst från Central lasarettet. Personalomsättningen var mycket låg.

Åren gick och det började talas om tillbyggnad och delvis ombyggnad. 1984 stod tillbygget klart. Det hade blivit en ny entré på motsatt sida av byggnaden, mot skolan blev det nya arbetsterapi lokaler, övervåningen blev gymnastiklokaler , större patientmatsal och dagrum samt nya personalutrymme. I de nya gymnastik och terapilokalerna skulle det bedrivas poliklinisk verksamhet vilket gjorde att det kom mycket patienter utifrån.

Det blev nya arbetsscheman och övergång till arbete var 3:e helg. En rad besparingar påbörjades t.ex. i form av indragna läkarronder och gemensamma arbetsuppgifter med äldreomsorgen..

Den nya äldrereformen kommer till den 1:a Januari 1992. Landstingets sjukhems verksamhet skulle övergå till Uppvidinge kommuns äldreomsorg.

Idag arbetar personalen tillsammans med både sjukvård och omsorg. Det finns sjuksköterskor som har ansvar för sjukvården och personal som ansvarar för vård. Arbetet är fördelat både inom  sjukhemmet, ålderdomshemmet och ute i hemmen. Äldreomsorgens tanke är att den som behöver vård skall få det och kunna bo kvar i sitt hem.

Maj-Britt Svensson